Camilla Kretz och Per Stam, 2001

Sedan Strindberg 1879 slagit igenom med Röda Rummet och därmed förnyat den svenska skönlitteraturen ägnade han sig under ett par års tid framför allt åt kulturhistoriskt författarskap. Gamla Stockholm som utgavs 1880–82 blev snabbt en klassiker. Svenska Folket I–II, som först publicerades i häften 1881–82 och därefter i bokform 1882, fick utstå hård kritik från fackmännen men har omvärderats av många i modern tid. Vilhelm Moberg betecknade boken som »ett pionjärverk» och som »en alltjämt i hög grad fängslande, levande och läsvärd bok – framför allt genom den strålande berättarglädjen hos upphovsmannen».
   Med Svenska Folket ville den radikale Strindberg göra något annat än vad Erik Gustaf Geijer gjort i sin berömda svenska historia: han ville inte som Geijer skriva konungarnas historia utan folkets historia eller, med hans egna ord, »en historia om det skenbart obetydliga» och ifrågasätta det »svenska» i en rad traditioner.
   Bokens slösande rika bildmaterial med bl.a. många helsidesplanscher av Carl Larsson har överförts med modern teknik till denna nya upplaga.
   Denna utgåva i nationalupplagan av första delen av Svenska Folket är försedd med ordförklaringar. En redogörelse för verkets tillkomst och mottagande 1881–82 kommer att ingå i andra delen som utges senare.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Camilla Kretz och Per Stam, 2002

Strindbergs stora kulturhistoria Svenska Folket I–II var ett pionjärarbete på sin tid men första upplagan 1881–82 blev nedsablad av fackmännen. Det berodde inte bara på att Strindberg hade gjort sig skyldig till åtskilliga sakliga misstag – författandet av det tusensidiga faktaspäckade verket hade inte tagit mer än ca ett år, i och för sig en enastående arbetsprestation – utan framför allt på att han hade skrivit med en radikal politisk tendens och att han kritiserade Erik Gustaf Geijer, vilken allmänt betraktades som en av Sveriges främsta kulturpersonligheter och historieskrivare. Med sitt programmatiska ställningstagande för folket och mot kungar och adelsmän utmanade Strindberg i Svenska Folket de konservativa, inklusive historikerna, i Oskar II:s Sverige.
    Strindberg upplevde att han fick hela nationen emot sig när det första häftet av Svenska Folket utsattes för kritik. Till sin norske författarkollega Alexander Kielland skrev han: »Jag står så helvetes ensam i denna eldsvåda jag lagat till. Det finns inte en som icke vill bränna mig i brasan! Jag tror jag missräknat mig på min nation – de äro så stock-dumma och konservativa att det icke finns några som gå med mig».
    I kommentaren i denna volym, där verkets tillkomst och mottagande för första gången tecknas i större skala, ägnas betydande utrymme åt polemiken mellan Strindberg och fackmännen. Bland mycket annat uppmärksammas hans berömda, metodiskt nyskapande, etnologiska »nyckelpigskarta» och hans intima samarbete med Svenska Folkets huvudillustratör Carl Larsson.
    Volymen innehåller dessutom – utöver de xylograferade teckningar som ingick i första upplagan – ett omfattande bildmaterial och en ordlista.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Torbjörn Nilsson, 2002

De tre skådespel som ingår i denna samlingsvolym, Gillets hemlighet, Lycko-Pers resa och Herr Bengts hustru, författade Strindberg 1879–1882 efter sitt genombrott med Röda Rummet förstnämnda år. Skådespelen äger både romantiska, realistiska och satiriska inslag.
    Gillets hemlighet är ett historiedrama vars handling anknyter till byggandet i slutet av medeltiden av Uppsala domkyrka. I teckningen av den komplicerade huvudpersonen, Jacques, ger Strindberg ett tidigt prov på den moderna psykologi som han senare skulle använda i sina naturalistiska skådespel. Handlingen i sagospelet Lycko-Pers resa är förlagd till en obestämd medeltid vilket tillåter författaren att skoja hejdlöst med det samtida officiella Sverige inklusive kungahuset. Herr Bengts hustru är ett modernt äktenskapsdrama som nödtorftigt kamoufleras genom en tunn historisk fernissa – det spelar under reformationstiden.
    Samtliga tre skådespel hade premiär i Stockholm i början av 1880-talet. Endast Lycko-Pers resa gjorde succé. I gengäld blev det en av de största framgångar som ett svenska drama någonsin haft här i landet.
    Volymen innehåller en sedvanlig utförlig presentation av »tillkomst och mottagande» samt ordförklaringar.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Karl-Åke Kärnell, 1983

Det nya riket, som kom ut 1882, är en dräpande satir, skriven i det festligaste humör av en ung författare som har mycket otalt med samhället. Kungahus och akademier, officiella institutioner, adel, ridderskap och »entreprenörer» får schavottera i denna bok, som har blivit en förebild för svensk samhällskritik ända in i våra dagar.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Bengt Landgren, 1981

Svenska öden och äventyr I är den första samlingen av Strindbergs berättelser med motiv ur svensk historia. Det enkla folkets liv återges i denna märkliga svit novellistiska bilder. Med impressionistisk stil men också realistisk konkretion ger Strindberg liv åt den svenska historien och hans berättelser har i mycket format vår uppfattning om de historiska epokerna.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Bengt Landgren, 1990

De tio berättelser med motiv ur svensk historia från Erik XIV:s till Gustav III:s tid som samlats i denna volym tillkom under åren 1883–1904. Med lysande stilkonst, realistisk detaljrikedom och psykologisk inlevelse återger Strindberg här såväl det enkla folkets vardagstillvaro som politiska intriger och hovliv. Den uppsluppna samhällssatiren i De lycksaliges ö, skildringen av ett tragiskt kvinnoöde i häxprocessernas tidevarv i En häxa, den spännande berättelsen om magister Törners och »tattarens» kamp på liv och död i Tschandala, de provocerande porträtten av Karl XII (Vid likvakan i Tistedalen), Fredrik I (Stråmannen) och Gustav III (En kunglig resolution) hör alla till höjdpunkterna i modern svensk prosa.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

James Spens, 1995

Strindberg är även en betydande lyriker. Med Dikter på vers och prosa (1883) och Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) åstadkom han en slagkraftig, både formellt och innehållsligt radikal lyrik som utmanade anhängarna av den idealistiska poesin. Dikter innehåller skarpa och roliga satirer med häftiga personangrepp men också mjuka kärleks- och skärgårdsdikter och en del ungdomsdikter. Den provokativt vardagliga vokabulären och den medvetet knaggliga eller fria versen i samlingen innebar att Strindberg gjorde en banbrytande insats. I diktcykeln Sömngångarnätter skapade han en stor, personligt hållen tankedikt som tillhör de verkligt centrala Strindbergstexterna. Dikter som Lokes Smädelser, Esplanadsystemet, Lördagskväll – alla i Dikter på vers och prosa – inledningsdikten till Sömngångarnätter (»Vid avenue de Neuilly») och delar av »nätterna» tillhör sedan länge den svenska lyrikens klassiker.
    Denna volym av Samlade Verk innehåller förutom de båda diktsamlingarna också »Strödda dikter» från perioden 1869-91 och »Övriga dikter m.m.» Dikterna i volymen kommenteras utförligt både i essäer och ordförklaringar.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Ulf Boëthius, 1982

De båda novellsamlingarna Giftas I och II utgör Strindbergs mest uppmärksammade inlägg i kvinnofrågan. Här finns berättelser som hör till det allra bästa han skrivit. Novellerna i den första delen predikar den sexuella – och den äktenskapliga – kärlekens evangelium på ett friskt och muntert vardagsspråk; tonen var så utmanande att boken åtalades. I den andra delen, som skrevs efter tryckfrihetsprocessen, är tonen bittrare och allvarligare. Nu riktas angreppen inte bara mot kvinnorörelsen utan mot »kvinnan» i största allmänhet. Båda böckerna grep djupt in i 1880-talets häftiga debatt om förhållandet mellan könen. I kraft av sin konstnärliga originalitet hör de alltjämt till Strindbergs mest lästa verk.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 2003

Denna del i nationalupplagan innehåller huvuddelen av de essäer, uppsatser och artiklar i sociala och kulturpolitiska frågor som Strindberg författade under 1880-talet. En lång rad verk av detta slag inklusive hans polemiska inlägg i den s.k. kvinnofrågan – och ett antal tidigare otryckta eller aldrig tidigare omtryckta texter – har samlats i volymen. I denna möter man både den radikale samhällskritikern, den moderne fredsaktivisten och den ettrige kvinnomotståndaren Strindberg. I essäer och uppsatser som Om Det Allmänna Missnöjet, Nationalitet och Svenskhet, Underklassens svar på de viktigaste av överklassens fraser, August Strindbergs Lilla Katekes För Underklassen och i satirer som Höstslask och Var är Krokodilen? gör han upp med klassamhället i »Aktiebolaget Sverige» och med sina personliga motståndare. I flera uppsatser varnar han för att kvinnorna kommer att införa matriarkatet om inte männen ser upp.
    Om Strindbergs engagemang och om temperaturen i dessa skriverier vittnar många uttalanden i hans brev. Med formuleringar som blivit klassiska heter det i ett brev 1884: »Jag har ingen lust att vara ’stor’ författare, ännu mindre ’stor man’, det generar mig bara och ger en falsk ställning. Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrifvare.»
    Volymen är försedd med en omfattande kommentar som sätter in texterna i sitt biografiska och idémässiga sammanhang och som frilägger praktiskt taget alla syftningar och allusioner i dessa.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Conny Svensson, 2009

Denna del av nationalupplagan innehåller drygt 40 prosatexter som Strindberg skrev under 1880-talet för tidningar, tidskrifter och antologier både i Sverige och utomlands.
Dessutom ingår några texter av privat natur som inte var avsedda för publicering. En del av texterna omtrycks här för första gången, och ett mindre antal är tidigare otryckta.
    Texterna är av varierande slag. I den självbiografiska Kvarstadsresan ger Strindberg i den fiktiva dagbokens form sin skildring av Giftasprocessen. I Fabler prövar han en för honom ny genre och dess satiriska möjligheter. I den ursprungligen på franska skrivna Societeten i Stockholm presenteras Sveriges politiska och konstnärliga liv för internationell publik. I volymen ingår också författarens resereportage från Italien och från den utopiska familistären i franska Guise. Den litteräre debattören och polemikern Strindberg framträder i essäerna Om realism och Den litterära reaktionen i Sverige.
Vännen Carl Larsson porträtteras i en stort upplagd essä. I andra artiklar skriver Strindberg personligt och engagerat om författarkolleger som Voltaire, Leopold, Björnson och Gjellerup.
     Volymen innehåller en omfattande kommentar, som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras biografiska och tidshistoriska sammanhang. De många allusionerna i texterna avslöjas och de talrika citaten i dem identifieras i ordförklaringarna. Kommentaren är dessutom försedd med en mängd illustrationer.

 (Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Sven-Gustaf Edqvist, 1990

Novellsamlingen Utopier i verkligheten som utkom 1885 intar på flera sätt en särställning i Strindbergs produktion. De fyra novellerna – Nybyggnad, Återfall, Över molnen och Samvetskval – är mer internationellt orienterade än så gott som allt annat i hans skönlitterära författarskap och innehåller de klaraste bekännelser till socialismen som han gav skönlitterär form. Därutöver gestaltar de mycket av den kvinno- och äktenskapsproblematik som han samtidigt uttryckte i Giftas. Åtskilligt är frukten av intensiva studier i den dåtida samhällsorienterade litteraturen, även om mycket finns föregripet i hans eget tidigare samhällskritiska författarskap. I novellerna förenas den Strindbergska revolutionismen – med dess förbryllande blandning av liberala frihetsidéer, rousseauansk naturdyrkan, revolutionär nedrivningslust och socialistisk utopism – med intryck från en upprorsrörelse på modet vid denna tid, anarkismen i rysk tappning.
    Men novellerna innehåller också mycket annat: grandiosa skildringar av trakten kring Genévesjön, inte minst alplandskapet, djuplodande porträtt av människor i exil – ibland med tydligt självbiografiska inslag – och i Samvetskval, av många betraktad som en av Strindbergs bästa noveller överhuvudtaget, en gripande framställning av individens möte med kriget, vilken formar sig till en engagerad fredspredikan.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 1989

Strindberg var endast 37 år gammal när han fann tiden mogen att upprätta ett bokslut över sitt liv. De två första delarna av Tjänstekvinnans son skrevs i en rykande fart på våren och försommaren 1886 och skildrar tiden från den första barndomen fram till år 1872, då han slutgiltigt övergav universitetsstudierna i Uppsala för att återvända till Stockholm »och bli litteratör, samt möjligen författare, om hans kallelse befanns vara grundad».
    Sin rangplats i svensk litteratur försvarar Tjänstekvinnans son i många skilda avseenden. Strindberg ger här en rik belysning av det svenska samhällets utveckling efter 1800-talets mitt. Han målar i klara och friska färger det samtida Stockholm och dess lantliga omgivningar, och han porträtterar sig själv och människorna i sin omgivning med utsökt psykologisk nyanseringsförmåga – men också med skoningslös skärpa.
    I denna utgåva har medtagits de avsnitt i manuskriptet som ströks av censurhänsyn på förlagets begäran i förstaupplagan. Volymen har försetts med en omfattande kommentar av bl.a. personhistorisk och topografisk art, en karta över det samtida Stockholm och ett rikt illustrationsmaterial.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 1996

Strindberg skrev de två avslutande delarna av sin stora självbiografi i Schweiz 1886. I Röda rummet utkom redan året därpå men Författaren låg länge otryckt och utkom först 1909, bara några år före diktarens död.
    I del 3, I Röda rummet, skildrar Strindberg sina växlingsrika ungdomsår 1872-75; det banbrytande dramat Mäster Olof tillkom men refuserades av teatrarna, och författaren fick nödtorftigt livnära sig som journalist, innan han i slutet av 1874 blev amanuens vid Kungliga biblioteket. En höjdpunkt i denna del är skildringen av konstnärsbohemen som samlas i Röda rummet på Berns.
    Sista delen, Författaren, skulle med Strindbergs egna ord, »vara mina arbetens uppkomsthistoria, egen kritik över desamma och meningen med dem». Här dokumenteras den idéutveckling som avtecknar sig i den överväldigande rika produktionen från genombrottet med romanen Röda rummet 1879 till bokslutet med Tjänstekvinnans son.
    I volymen publiceras för första gången ett ungdomsarbete av Strindberg, En tvivlares anteckningar, som han planerat att infoga i I Röda rummet. Den omfattande kommentaren innehållar bl.a. identifieringar av en rad icke namngivna personer som skymtar förbi under handlingens gång i självbiografin.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Sandberg, 1996

»Förlåt!!!!! Söndag morgon! Jag vill, jag vill vara galen! Nu har jag talat om allt! [- - -] Vad har jag talat om? – Jag älskar Er!!!!»
    Så inleder Strindberg det kanske mest berömda av alla svenska kärleksbrev. Det ingår i brevromanen Han och hon som består av ett hundratal brev från 1875–1876, växlade mellan framför allt Strindberg och Siri von Essen, gift Wrangel. Strindberg sammanställde romanen 1886 som en del av självbiografin Tjänstekvinnans son. Den speglar Strindbergs och Siri von Essens dramatiska kärlekshistoria från det att han började umgås i den wrangelska familjen sommaren 1875 till det att hon bröt upp från hemmet något år senare.
    Han och hon utgavs aldrig under Strindbergs livstid. Sedan flera förläggare refuserat boken på grund av dess intima karaktär använde Strindberg i stället breven som underlag för den självbiografiska äktenskapsromanen En dåres försvarstal, som han författade 1887–1888.
    I Nationalupplagan är Han och hon försedd med ingående kommentarer som bland annat kartlägger den biografiska bakgrunden.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Per Erik Ekholm, 1985

Bland franska bönder är den främsta manifestationen av Strindbergs programmatiska intresse på 1880-talet för bönderna i Sverige och andra länder. Skildringarna i boken från Gréz-sur-Loing – där Strindberg bodde under ett par längre perioder – och från en rundresa på den franska landsbygden hösten 1886 utgör ett klassiskt reportage som präglas av författarens träffsäkra iakttagelser och målande stil. Texten som Strindberg först lät publicera i tidningar utkom i bokform 1889. Föreliggande upplaga är den första som i sin helhet bygger på originalmanuskriptet. Strindbergs resa i Frankrike hösten 1886 presenteras utförligt med hjälp av hans bevarade anteckningsböcker.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Camilla Kretz, Hans Söderström, 2012

Mångsysslaren Carlsson, bördig från Värmland, lider inte av någon hämmande självkritik, vilket bäddar för dråpligheter när han tar tjänst som dräng på en gård i Stockholms skärgård, en miljö han inte är bekant med. Han är dock driftig och lyckas erövra en position som hemmansägare när han gifter sig med sin uppdragsgivare änkan Flod, vilket inte ses med blida ögon av Gusten, den förbigångne sonen i huset.
    Hemsöborna är Strindbergs mest älskade bok. Han skrev den på hösten 1887 medan han bodde i Lindau i Bayern. När romanen publicerades lagom till jul samma år blev den en omedelbar kritikersuccé; den språkligt virtuosa berättelsen hälsades som författarens överraskande och efterlängtade återkomst till skönlitteraturen. Albert Bonnier förklarade för Carl Larsson, när han bad konstnären att illustrera omslaget, att Strindbergs nya roman var »något af det allra bästa han nånsin gjort». Det hindrade inte att Bonnier såg sig tvingad att censurera en del »grofva» avsnitt; detta upprörde Strindberg kraftigt och bidrog till att han själv var missnöjd med romanen. I denna volym har Strindbergs text upprättats i enlighet med originalmanuskriptet.
    Strindberg betraktade Hemsöborna som brödskriveri. Sedan Giftas och Tjänstekvinnans son ansågs Strindberg i vissa kretsar som en osedlig ungdomens förförare, och förläggarna ville inte trycka hans verk. Därför valde Strindberg romanformen och skärgårdsmotivet; han var tvungen att skriva en populär bok som kunde inbringa förtjänst. Hemsöborna löste Strindbergs akuta penningbehov, men det skulle dröja några år in på 1900-talet innan romanen blev en stor försäljningsframgång och en klassiker.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Göran Rossholm (Den franska texten redigerad av Gunnel Engwall; svensk översättning av Hans Levander; kommentarer av Göran Rossholm), 1999

En dåres försvarstal, som Strindberg författade på franska 1887-88 när äktenskapet med Siri von Essen råkat in i en svår kris, är en av de stora kärleksromanerna i svensk litteratur. Den är på en och samma gång en hänsynslös och hatisk uppgörelse med hustrun och en avancerad naturalistisk, psykologisk roman, som har släktskap med klassisk fransk romankonst.
    Romanen, som vållade skandal i Sverige trots att Strindberg aldrig gav ut den på svenska, har blivit mycket olika bedömd. Den har utnämnts till »den hemskaste bok som Strindberg och följaktligen någon svensk författare någonsin skrivit» men också till »en av de märkvärdigaste romanerna i den nyare europeiska litteraturen». Romanen framträder i volymen dels i Strindbergs ursprungliga franska text enligt originalmanuskriptet som återfanns 1973 i Oslo, dels i Hans Levanders översättning till svenska från 1976.
    I kommentaren redogörs utförligt för den biografiska bakgrunden och tillkomsten samt omständigheterna kring de olika upplagor som utgavs under Strindbergs livstid; särskild uppmärksamhet ägnas de svenska piratupplagor som Strindberg protesterade mot och det tryckfrihetsmål som den första tyska upplagan föranledde i Berlin 1893.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Nils Åke Sjöstedt, 1984

Berättelserna i Skärkarlsliv skrev Strindberg 1888 för att »förfriska» sig under en bekymmersam och svår tid. Innehållet växlar från humoristiska folklivsbilder till mörka brottmålshistorier och boken inleds med en beskrivning av Stockholms skärgård som väckte stark beundran. Vidare ingår den långa berättelsen om den romantiske klockaren på Rånö som av en eminent Strindbergskännare kallats »en av Strindbergs mest fascinerande skapelser, i sitt format hans främsta episka verk». Den är en sällsam förening av komiska intermezzon, musikalisk fantasi och mänskligt allvar. Den imponerande skildringen av orgeln i Jakobs kyrka har blivit klassisk.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1984

Fadren, Fröken Julie och Fordringsägare hör samtliga till de dramer som har gett Strindberg en rangplats inom världsdramatiken. De spelas ständigt på nytt i skilda länder och olika medier. I alla tre är relationen kvinna-man huvudtemat.
    Fadren, »ett plötsligt dödsskri i en mörk höstnatt», som en kritiker skrev, gestaltar en skoningslös maktkamp mellan man och hustru om deras barns uppfostran. Samtidigt speglar dramat brytningen mellan en framväxande kvinnorörelse med krav på jämlikhet och en djupt förankrad konservativ syn på mansrollen.
    Fröken Julie är Strindbergs såväl nationellt som internationellt mest spelade drama. Konflikten mellan sexuell attraktion och själsligt främlingskap är skildrad med en inlevelse och allmängiltighet som höjer dramat över det tids- och miljöbundna. Det är dock först i denna utgåva som skådespelet framträder exakt så som Strindberg skrev det. Med hjälp av infrarödomvandlare och stereomikroskop har det lyckats att avlägsna alla de censurerande och korrigerande ingrepp som förläggaren gjorde i manuskriptet i samband med förstaupplagan 1888.
    Fordringsägare är ett triangeldrama om två män och en kvinna i en kulturmiljö, där primitiva lidelser spränger genom ytskiktet av konventionell tolerans och frigjordhet.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1988

I skådespelet Kamraterna (1888) tecknar Strindberg problematiken i ett konstnärsäktenskap på 1880-talet. Kvinnosaksdebatten från Giftas-novellerna får en ny belysning. Vad händer till exempel om hustrun har framgång som målarinna medan mannen refuseras? De flesta av samtidens argument för och mot jämställdhet mellan könen vädras i en snärtig dialog som än idag har bevarat sin slagkraft.
    Marodörer (1886) är samma skådespel i en äldre version, fränare, ilsknare, mer diskuterande och försedd med en inledningsakt som i Kamraterna blev bortopererad. Den unge författaren Axel Lundegård fick av Strindberg den grannlaga uppgiften att söka mildra intrycket av pjäsen. Hans ändringsförslag som bidrog till styckets slutversion, Kamraterna, finns bevarade och kommenteras i denna utgåva av Samlade Verk.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 1985

»En ny högre utvecklingsform av skönlitteratur» kallade Strindberg de psykologiska skisser och berättelser som han skrev 1887 och gav det gemensamma namnet Vivisektioner. Beteckningen motiveras av att det i flera fall rör sig om närgångna porträtt efter levande modell. I Samlade Verk återges nu för första gången två av vivisektionerna, Hallucinationer och Själamord, med Strindbergs egen text enligt de bevarade manuskripten; även den långa berättelsen Genvägar framträder här i en grundligt reviderad version.
    Blomstermålningar och djurstycken tillkom i Danmark hösten 1888 och mottogs – i motsats till det något tidigare fullbordade dramat Fröken Julie – med nästan odelat beröm av den samtida kritiken. Sentida läsare kan bara instämma: Strindberg visar här sitt mästerskap också i det lilla formatet, i en prosa fylld av doft, färger och behag.
    Med Skildringar av naturen träder Strindberg i sin beundrade mästare Linnés fotspår. Dessa verk uppfattades då de publicerades vid mitten av 1890-talet som en nationell manifestation och en parallell till det samtida friluftsmåleriet.
    Berättelsen Silverträsket, tryckt 1898, har påtagligt självbiografiska inslag och speglar i sin ångestladdade upplevelse av isolering och förtvivlad saknad efter barnen samma livsstämning som romanen I havsbandet från 1890.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Magnus Röhl, 1992

Volymen innehåller en handfull lärdomshistoriska studier över Sveriges förbindelser med de romanska kulturerna – Frankrike, Spanien-Portugal och Rom-Italien – under olika perioder. Med dessa studier, tillkomna under åren 1887–1890, ville Strindberg göra sig ett namn i den vetenskapliga världen i både Sverige och utlandet. Den svensk-romanska triptyk som han tycks ha siktat till blev emellertid aldrig komplett. De studier som handlar om Sveriges relationer till Frankrike och till Spanien-Portugal publicerades både på svenska och franska, medan den om Sverige och Rom-Italien blott blev ett längre fragment. Samtliga versioner på svenska och franska trycks här för första gången tillsammans.
    Strindberg framträder i dessa studier med anspråk på att vara en lärd kulturkomparatist. Han ger breda exposéer, gör djärva kombinationer, och döljer ingalunda sina ideologiska preferenser. Studierna om de svensk-franska relationerna kan uppfattas som ett indirekt angrepp på Tyskland; men framför allt är de en hyllning till Frankrike, som enligt Strindberg haft avgörande betydelse för den svenska nationen i allmänhet och den svenska kulturen i synnerhet. Volymen är försedd med omfattande ord- och sakkommentar; här avtrycks och kommenteras dessutom Strindbergs Meritförteckning från 1889, en sammanställning av bl.a. hans vetenskapliga arbeten.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 1982

»Dunderboken, i ny stor renässansstil»: så beskrev Strindberg I havsbandet då han sände in manuskriptet till förläggaren. Boken kom ut 1890. Huvudpersonen, kring vilket allt kretsar, är fiskeriintendenten Axel Borg, en övermänniska och tragisk hjälte med många drag av Strindberg själv. Romanen skildrar både hans triumfer och hans slutliga psykiska sönderfall och död i den skärgård, som Strindberg älskade mest av allt. Den äregirige och maktlystne Axel Borg går under i sin isolering bland kustbefolkningen, utan att kunna göra klart for sig om han är förföljaren eller den förföljde.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1985

Folkkomedin Hemsöborna (1889), en dramatisering av romanen, och sagospelet Himmelrikets nycklar (1891) tillkom under pressande yttre omständigheter, som påverkade utformningen. Båda pjäserna rymmer fängslande enskildheter samtidigt som de i sin tillkomstprocess belyser skapandets problematik hos ett dramatiskt geni. Hemsöborna bjuder enligt en kritiker onaturliga och kraftiga, stundom humoristiska, ljust färglagda tavlor ur livet i Stockholms skärgård», medan Himmelrikets nycklar enligt en annan kritiker kan karakteriseras som »besynnerlig, men genial», en fantasifull blandning av sagospel, samtidssatir och desillusionerad sökarkamp.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1984

Av de nio enaktarna i denna volym tillhör flera Strindbergs såväl i Sverige som utomlands mest spelade pjäser. Den starkare koncentrerar till en kvart en svartsjukeuppgörelse mellan två skådespelerskor. Paria är en intellektuell kraftmätning mellan en dråpare och en växelförfalskare. Samum ger en skräckvision från ett ökenkrig mellan araber och fransmän. I Debet och kredit överfalls en berömd forskningsresande av fordringsägare, när han kommer hem. Första varningen handlar om en erotisk triangel med en femtonårings yrvakna kärlek till en gift man. Inför döden beskriver en konkursmässig pensionatsägares desperata försök att trygga sina döttrars framtid. I Moderskärlek konfronteras en dotter med moderns komprometterande förflutna. Leka med elden, Strindbergs mest spelade komedi, skildrar eldfängd erotik i badortsmiljö, medan Bandet visar en skilsmässorättegång med tragiska förtecken.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnel Engwall och Per Stam, 2011

»Jag har färdiga liggande en serie nya Vivisektioner. Råa mer än någonsin men fulla af nya tankar och upptäckter», skrev Strindberg i ett brev i oktober 1894. »Min ståndpunkt», fortsatte han, »skulle kunna kallas: individualistens (= katederanarkistens)».

    Vivisektionerna hade författats på franska under senare hälften av året. De var inledningsvis tänkta som »kapitlet om Menniskan» i det naturfilosofiska verket Antibarbarus, men Strindberg beslöt att i stället försöka publicera dem – tillsammans med några äldre vivisektioner från 1887 – under titeln »Vivisections» (’Vivisektioner’) som en del i sin kampanj för att erövra Paris hösten 1894. Boken färdigställdes aldrig för publicering, men några av essäerna trycktes i fransk press. Georges Loiseau, som hjälpte Strindberg att språkligt bearbeta vivisektionerna, beskrev dem som »essäer om Mannen och om Kvinnan, om tillvaron och om konsten, som »personlig satir, upplevda små berättelser, psykologi, fysiologi» och »paradoxala fantasier ända till att ge nödvändiga anvisningar för att bygga en enmans-flygmaskin».

    I denna volym, Vivisektioner II, samlas för första gången alla Strindbergs kända 1890-talsvivisektioner, bland andra Jag, Vad är det moderna?, Framtidens Människa, Förvirrade Sinnesintryck och Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet. I volymen ingår också en rad övriga texter från samma tid.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Per Stam (De franska texterna redigerade av Elisabeth Bladh), 2010

Denna volym av Samlade Verk innehåller några av Strindbergs märkligaste verk, Antibarbarus, Sylva Sylvarum och Jardin des Plantes, i vilka han kritiserar den förhärskande naturvetenskapen och prövar egna lösningar på grundläggande frågeställningar inom kemi, botanik, kosmologi, optik m.m.

    En samtida recensent karakteriserade Strindbergs naturvetenskapliga skrifter med orden: »i hela världsalltet finnes nu intet, om hvilket den mannen ej har sin absolut egenhändiga uppfattning, stick i stäf mot hvarje annan normal människas» (Thorild Wulff J:r). Strindbergs kreativitet förnekar sig dock inte. Olof Lagercrantz skrev om Jardin des Plantes och Sylva Sylvarum: »Det är den mest patetiska kontrast mellan dessa små broschyrer på dåligt papper och den gyllene fantasikraft som tar sig uttryck i dem.»

    De i volymen ingående verken planlades från slutet av 1880-talet och författades under 1893–1896, en ofta kaotisk tid i Strindbergs liv när han bodde på olika platser i Europa.

    Två tidigare otryckta verk återges: den svenska manuskriptversionen av Antibarbarus I (som publicerades i tysk översättning i Berlin 1894) och Antibarbarus II.

    Volymen är försedd med en innehållsrik kommentar och ett generöst bildmaterial; bland annat återges ett urval av Strindbergs experimentfotografier i färg.

 (Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Per Stam (De franska texterna redigerade av Karin Tidström), 2003

I januari 1895 förklarade Strindberg för de reportrar som besökte honom på Saint-Louis-sjukhuset i Paris, där han vårdades för psoriasis på händerna, att han hade »återvänt till vetenskapen» och att han nu skulle ägna sig »helt åt den». Några år framåt sysslade Strindberg också – samtidigt som han genomgick sin berömda s.k. Infernokris – nästan uteslutande med naturvetenskap och alkemi. Hans uttalade målsättning var att revolutionera vetenskapen och att göra guld. Först i december 1898, när han återupptagit sitt skönlitterära författarskap med Inferno, Legender och Till Damaskus, deklarerade Strindberg att han lämnade »kemien» och »ockultismen» – »jag får inte mera syssla med magien – min religion förbjuder mig», förklarade han för en alkemist-kollega.
    Denna volym, del 36 i Samlade Verk, innehåller samtliga broschyrer och artiklar i naturvetenskap och alkemi som Strindberg författade och publicerade mellan dessa två uttalanden 1895 och 1898 (samt ett par besläktade artiklar som tillkommit något senare). Volymen samspelar med del 35 i Samlade Verk som skall innehålla de tre böcker Strindberg publicerade inom naturvetenskapen under 1890-talet (Antibarbarus, Sylva Sylvarum och Jardin des Plantes).
    I volymen ingår förutom broschyrer och separattryck som Typer och Prototyper, Guldets syntes och Nutidens Guldmakeri även tidnings- och tidskriftsartiklar publicerade i bl.a. Le Temps, Le Figaro, La Science française, L’Initiation och L’Hyperchimie.
    Volymen är försedd med en innehållsrik kommentar och med översättningar av flertalet av de franska texterna. Strindbergs s.k. celestografier återges i färg längst bak.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Ann-Charlotte Gavel Adams, 1994

I romanen Inferno, som Strindberg skrev på franska 1897, skildrar han den psykiska och religiösa kris, som han genomgick huvudsakligen i Paris vid mitten av 1890-talet och som allt sedan dess kallats Inferno-krisen. Strindberg betraktade själv boken som en vändpunkt i sitt liv och författarskap.
    Under sin Paristid kom Strindberg i kontakt med flera av 1890-talets konstnärliga strömningar (ockultism, symbolism och synthetism) vilka verkade befruktande på hans skaparkraft. Inferno kom att bli det första uttrycket för en litterär förnyelse i hans författarskap. Romanen har med tiden blivit ett av hans internationellt mest kända verk.
    I Samlade Verk återges Strindbergs originaltext på franska – vilken aldrig varit tryckt tidigare – och en reviderad version av den svenska översättningen från 1897. I volymen ingår också en fyllig presentation av romanens tillkomst och mottagande, ett 60-tal bilder samt omfattande ord- och sakförklaringar som belyser relationen mellan verklighet och fiktion. Dessutom innehåller volymen en karta över 1890-talets Paris där namn på alla gator, kaféer och monument m.m., som förekommer i romanen, markeras och en förteckning där dessa kommenteras.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Ann-Charlotte Gavel Adams, 2001

Efter den självbiografiska romanen Inferno 1897 författade Strindberg på hösten samma år fortsättningen Legender. Den tillkom i Paris och skrevs till största delen på franska. Vid författandet byggde Strindberg på sina anteckningar i Ockulta Dagboken.
    Legender består egentligen av två olika verk: dels den egentliga romanen »Legender» eller »Légendes» (»Inferno II»), dels den ofullbordade Jakob brottas. Ett fragment (»Inferno III»). Romanen är berömd för sina lysande skildringar av Lund och Paris. Den är också berömd för sina närgångna rapporter, »legender», om andras egendomliga upplevelser – för att demonstrera »makternas återkomst» utnyttjade Strindberg hänsynslöst det hans vänner i Lund, bl.a. Bengt Lidforss och Axel Herrlin, hade berättat om sig själva. En höjdpunkt i romanen utgörs av det avsnitt i Jakob brottas där Strindberg skildrar huvudpersonens möten med en Kristusliknande gestalt i Luxembourgträdgården i Paris.
    Både Strindbergs franska originaltext och en reviderad version av översättningen till svenska i förstaupplagan 1898 återges i volymen. Denna är försedd med en omfattande kommentar samt kartor över Lund och Paris.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1991

Första delen av skådespelstrilogin Till Damaskus (1898) har kommit att betraktas som ett portalverk för den expressionistiska dramatiken inom världslitteraturen. Radikalen Strindberg som alltsedan Röda rummet låg i fejd med den svenska borgerligheten och som hade skrivit utmanande djärva naturalistiska dramer hade vid mitten av 1890-talet hamnat i en svår psykisk kris med religiösa förtecken. Damaskus-dramat blev vittnesbördet om att han kunde se krisens mardrömslika upplevelser i ett litterärt perspektiv. Samtidigt skildras med brinnande intensitet en troskamp som hade motsvarigheter hos andra europeiska författare.
    I Till Damaskus II (1898) och III (1901) är tempot lugnare. Men också här bjuds på scener av stor dramatisk kraft som en makaber guldmakarbankett i andra delen och i den tredje en märklig rättegång om kärlek och svek högt uppe i ett berglandskap.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans-Göran Ekman, 1983

Vid högre rätt är Strindbergs egen samlingsrubrik till två sinsemellan mycket olika dramer: mysteriet Advent och komedin Brott och brott.
    Advent uppfördes aldrig på teatern under Strindbergs livstid men har senare kommit att betraktas som ett av hans originellaste verk, »ett fantastiskt poem, ett av hans största» (Olof Lagercrantz).
    Brott och brott som liksom Advent speglar författarens religiösa kris på 90-talet är inte bara en komedi i parisisk konstnärsmiljö utan också en kriminalhistoria och en moralisk självuppgörelse. Brott och brott gjorde succé vid urpremiären år 1900 och har sedan dess tillhört Strindbergs mest spelade dramer.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1992

I Folkungasagan (1899) målar Strindberg med breda penseldrag bilder ur medeltidens liv. Kring 1300-talskungen Magnus Eriksson, framställd som en godhjärtad, lidande botgörare, utspelas scener som speglar politisk och religiös maktkamp, pestens förödande framfart och ett lättsinnigt hovliv.
    Gustav Vasa (1899) tecknar en berömd bild av den store riksbyggaren. Han tar hårda nappatag med uppstudsiga dalkarlar, är en smart förhandlare med den ekonomiska stormakten Lübeck och en fruktad diktator i sitt familjeliv. Men Herren Gud tuktar honom när han fattas av övermod. Med virtuos skicklighet formar Strindberg en dramatisk omsvängning i kungens liv från yttersta nöd och förödmjukelse till triumf.
    Erik XIV (1899) skildrar en begåvad neurasteniker på Sveriges tron. Med den kallt beräknande prokuratorn Göran Persson vid sin sida har han förutsättningar att lyckas i sin kamp mot högadel och revolterande kungliga bröder. Men kungens impulsstyrda, koleriska läggning driver både honom och Göran Persson mot undergången. Dessa tre dramer, skrivna i ett svep under några månader, har genom sin suggestiva kraft kommit att påverka generationers syn på viktiga inslag i Sveriges historia.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Claes Rosenqvist, 1998

Originalversionen av Gustav Adolf (1900) är det till omfånget överlägset största av Strindbergs alla skådespel. Det innebar en stor satsning på ett nytt historiedrama efter framgångarna året innan med Gustav Vasa och Erik XIV.
    Gustav Adolf är ett vandringsdrama som tecknar Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget, där Sverige och hjältekonungen spelade en avgörande roll. Gustav Adolf blir i Strindbergs skådespel en sökare som upplever krigets orimlighet och kommer till insikt om alla religioners lika värde. De fasor som drabbar Tysklands befolkning omöjliggör den fredliga odlingen. Frestelsen att med svärdet i hand erövra världen eller att i stället i lugn och ro utföra sina fredliga plikter i hemlandet är de alternativ som Gustav Adolf ställs inför.
    Originaldramat var för långt för att spelas på teatern. I två omgångar, 1900 och 1911, kortade Strindberg därför ned texten.
    Både originalversionen från 1900 och den senare av de nedkortade versionerna återges i denna volym som är försedd med en utförlig kommentar.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1992

Midsommar (1900) är ett smågemytligt folklustspel, som ger en bildsvit från sekelskiftets Sverige. En ångbåtsfärd på Mälaren in mot Stockholm bildar upptakten. Därefter skildras den traditionsrika Lövmarknaden vid Riddarholmskanalen, man besöker Klara kyrkogård, vandrar bland förlustelser på Djurgårdsslätten och hamnar till sist på Skansen. Dialogen berör sekelskiftets aktuella frågor som demokratiseringsprocessen, studentens position i samhället och reformerna för ökad välfärd.
    Kaspers Fet-Tisdag (1900) är ett litet fastlagsspel, där en kasperteaters dockor, Kasper, Mexikanaren, Officern, Döden och några till blir levande varelser en stund på en kyrkogård i Gamla Stan. De grälar och slåss och säger tokigheter.
    Påsk (1900), ett skådespel med religiös underton, rymmer en av den svenska dramatikens allra märkligaste rollskapelser, den sextonåriga flickan Eleonora. Hon har rymt från ett mentalsjukhus, står i telepatisk förbindelse med sin far i fängelset och sprider påskens budskap om försoning till sin familj. Underbyggd av Haydns musik växlar stämningen i de tre akterna från skärtorsdagens oro till långfredagens tunga plåga för att med påskaftonen mynna ut i en ljusnande framtidstro. En fordringsägare med laglig rätt att vräka familjemedlemmarna från deras bostad ger de finstämda scenerna dramatisk spänning.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Hans Lindström, 1988

Dödsdansen – i synnerhet den första delen – är ett av de stora mästerverken i Strindbergs dramatiska produktion och kombinerar på ett utomordentligt suggestivt sätt det tidigare naturalistiska dramats maktkampsmotiv och koncentration i tid och rum med de nya inslag som är en följd av den omvälvande Inferno-upplevelsen: verklighetsupplösningen, det religiösa skuld- och försoningstemat, insikten om att skeendet i sista hand regisserats av »makterna».
    När dramat kom ut i bokform hösten 1901, utdömdes det av flera ledande kritiker. Oscar Levertin, som totalt saknade förståelse för Strindbergs sena, nyskapande dramatik, talade i en beryktad anmälan om »en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla». Hans omdöme har eftertryckligt dementerats av eftervärlden. Ett internationellt genombrott kom med Max Reinhardts berömda uppsättning i Berlin 1912, och alltsedan dess har Dödsdansen hört till Strindbergs flitigast spelade stycken på scener världen runt.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1990

Kronbruden (1901) är ett av Strindbergs säregnaste skådespel. Tiden är Karl XV:s regering på 1860-talet. I den storsvenska miljön kring Siljan i Dalarna utspelas en ung kvinnas tragedi. I lönndom föder hon ett barn, som hon i en impulshandling kväver till döds för att kunna gifta sig som »kronbrud» (med bevarad oskuld). Men gärningen upptäcks och hon får sitt straff.
    Strindberg har i en följd av intensiva scener fångat tidsanda, folkligt uttryckssätt och lokalfärg. Slutakten höjer sig till en storslagen vision.
    I Svanevit (1901) är det den nyförälskade Strindberg, som i folkvisornas och de medeltida riddardikternas symboler klär in sin kärlek till den unga skådespelerskan Harriet Bosse, som skulle bli hans maka i maj 1901. Pjäsen blev en av de största framgångarna på hans egen teater, Intima teatern, där den uppfördes inte mindre än 152 gånger alltifrån hösten 1908. Men då med hans sista kärlek, Fanny Falkner, i titelrollen.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1988

»Mitt mest älskade drama» kallade Strindberg i ett brev 1907 Ett drömspel. Denna pjäs med sin fantasirikedom, sin humor och sitt vemod har också blivit mycket älskad av teaterpublik och läsare både i Sverige och utlandet. Den skrevs 1901 och fick sin urpremiär på Svenska teatern i Stockholm 1907 med Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, i rollen som Indras dotter. I flödet av drömlika scener skymtar motiv både från sekelskiftets Stockholm och badorten Furusund i skärgården.
    Med sin djärva irrationalism, sina abrupta kast mellan krasst och högtidligt, sina geniala infall kring ett drömmens trollslott, har skådespelet tvingat scenens folk att tänka i nya banor och blivit en klassiker inom världsdramatiken.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1993

Hjältedyrkan var Strindberg inte svag för, särskilt inte när han skärskådade svenska kungar. Karl XII kallade han »Sveriges förstörare, den store brottslingen, slagskämpen, busarnas avgud, falskmyntaren». Men det var inte hela sanningen. Innerst inne beundrade han också den store ensamme, genomskådaren och maktmänniskan, den mot kvinnor kyligt reserverade. I skådespelet Karl XII (1901) ger han ett fascinerande kungaporträtt, mångfacetterat och okonventionellt.
    Också Engelbrekt (1901), dramat om 1400-talets revolutionshjälte, är okonventionellt. I stället för den traditionella teckningen av den kraftfulle folkledaren som samlar nationen mot utländska förtryckare möter bilden av en man som sönderslits av disharmonier och tvivel på den egna uppgiften.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1988

Sven Söderman kallade i en recension Strindbergs skådespel om drottning Kristina (1901) »ett slyngelaktigt, okunnigt och okonstnärligt verk». Sedan har pjäsen blivit en av våra mest spelade i den historiska genren. Huvudrollen med dess skiftningar har varit ett virtuosnummer för framstående karaktärsskådespelerskor som Harriet Bosse (vilken dessutom bidrog genom att stå modell), Inga Tidblad, Karin Kavli och Gunn Wållgren. Men stycket är provocerande: bakom det historiskt välbekanta och högaktningsfullt profilerade har Strindberg sökt fånga det kvinnligt nyckfulla, förledande och farliga, de komplikationer i Kristinas karaktär som kom att forma hennes öde.
    Gustav III ( 1902) är ett av Strindbergs skickligast komponerade skådespel, fyllt av överraskningar. Kungen tecknas som mästerintrigören i ett intrigernas Sverige, den överlägsne skådespelaren på landets tron. Men över hans tillvaro faller djupa skuggor: mordhot, förräderi, skvaller om hans sexuella egenart och hans sons börd, ensamhet mitt i hovvimlet.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1988

Skådespelet Näktergalen i Wittenberg (1903) tecknar ett porträtt av den tyske reformatorn Martin Luther, sådan Strindberg uppfattade honom, »ett stort redskap, ett motsägelsens tecken och en förargelsens klippa». Strindbergs Luther är en hård man, som fick mycket stryk i sin barndom, en djärv man som vågar sätta sitt liv på spel för vad han tror på, en andens stridsman i kampen mot avlatshandel, klosterförfall och korrumperad påvemakt. Ett rikt galleri av samtida berömdheter, trollkarlen doktor Faust, riddaren och skalden Ulrich von Hutten, skomakaren och mästersångaren Hans Sachs, humanisten Philipp Melanchthon med flera, omger reformatorn på hans farofyllda bana.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Barbro Ståhle Sjönell, 1994

I den självbiografiska romanen Klostret skildrar Strindberg närgånget sitt komplicerade och kortvariga äktenskap med den unga österrikiska journalisten Frida Uhl. Den innehåller också en livfull skildring av hans bohemliv på stamlokuset »Zum schwarzen Ferkel» (Den svarta grisen) i Berlin i början av 1890-talet.
    »Jag ber Dig ej låta läsas af obehöriga!» skrev Strindberg, när han 1898 skickade romanen till Gustaf af Geijerstam på Gernandts förlag. Klostret kom heller inte att tryckas under författarens livstid. När han var i färd med att skriva novellsamlingen Fagervik och Skamsund 1902, omarbetade han i stället Klostret till novellen Karantänmästarens Andra Berättelse. Genom att förlägga handlingen till Danmark och ändra på huvudpersonernas nationalitet tonade han ned de självbiografiska inslagen.
    Med Fagervik och Skamsund återvände Strindberg efter en längre tids författande av dramatik till prosaberättelsen och skärgårdsskildringen. Miljön hämtade han från Furusund och Köpmanholm i Stockholms norra skärgård. Både äktenskapshistorierna och skärgårdsidyllerna i novellsamlingen bär Strindbergs typiska signatur.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1989

Strindbergs 1900-talslyrik, som i huvudsak tillkom åren 1902–05, rymmer några av den svenska lyriska diktningens höjdpunkter. En kärleksdikt som Chrysaëtos söker sin like ifråga om tragisk storhet och dramatisk spännvidd. En hexameteridyll som Stadsresan står värdigt vid sidan om Tegnérs och Runebergs bästa dikter i samma genre. I sina visor har Strindberg format en melodisk centrallyrik, som har lockat våra främsta tonsättare. Holländarsångens hänförda hyllning till kvinnokroppens skönhet, Maj på heden med sin intensiva skildring av en förstamajdemonstration på Ladugårdsgärde, Vargarne tjuta med sin underton av revolt i samband med en nattlig eldsvåda, egenartade lärodikter och fördrömda visioner om de lycksaligas öar i havsbandet vittnar alla om spännvidden i Strindbergs lyrik. Att den inte alltid har uppmärksammats så som den förtjänar hänger ihop med att Strindberg själv i polemik med samtida poeter har gett sin centrala diktsamling en så anspråkslös titel som Ordalek och småkonst. Denna utgåva i Samlade Verk ger en ingående presentation av de enskilda dikterna samtidigt som den belyser vidden och djupet hos Strindberg som diktare åren kring sekelskiftet.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Ola Östin, 1994

Våren 1903 präglades Strindbergs äktenskap med Harriet Bosse, hans tredje hustru, av starka slitningar och han såg framför sig en enslig ålderdom. Det är i den situationen han skriver Ensam, en finstämd skildring av den ensamme författarens liv i sekelskiftets Stockholm, hans tankar och hans läsning. Ensam har karaktären av självbiografi med smärre inslag av fiktion.
    Ett år tidigare, våren 1902, hade Strindberg försatts i »nya stämningar» genom dottern Anne-Maries födelse. Detta ledde bl.a. till att han sommaren 1903 skrev Sagor. Även om dessa berättelser i första hand riktar sig till vuxna och ibland har novellistisk prägel anknyter de båda till den traditionella barnsagan och den fantastiska sagan. Bland Strindbergs sagor märks Ett halvt ark papper, ett mästerstycke av episk koncentration, och den fängslande barnsagan Blåvinge finner Guldpudran. Här finns också den H. C. Andersen-influerade sagan om pianot på havsbotten, Stora Grusharpan, liksom den gripande berättelsen om fången på Långholmen, När träsvalan kom i Getapeln och en rad andra sagor.
    Dessutom innehåller denna volym ett par berättelser som Strindberg publicerade separat: Pintorpa-fruns Julafton, en äktenskapsskildring som ursprungligen ingick i sagosamlingen, och den humoristiska Anden i flaskan.
    Både Ensam och Sagor kommenteras utförligt i denna del av Samlade Verk.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Conny Svensson, 2002

Våren 1904 utkom romanen Götiska Rummen, av Strindberg och förlaget lanserad som »fortsättning på Röda Rummet». De unga bohemerna från genombrottsromanen återkommer här som medelålders män i staten. Händelseförloppet utspelas under 1890-talet, och de fiktiva personernas släktöden synkroniseras med faktiska episoder ur den stockholmska verkligheten. Intrigens betydelse är mer nedtonad än i Strindbergs tidigare romaner, medan desto större utrymme ägnas essäistiska utvikningar eller meningsutbyten kring tidens aktualiteter som unionskrisen, emigrationen, kvinnoemancipationen, Dreyfusaffären och den stora Stockholmsutställningen 1897.
    Romanens första utgåva motsvarade inte i alla avseenden Strindbergs intentioner, eftersom påtryckningar från förlaget ledde till att han mot sin önskan nödgades utmönstra »opassande ord». I de fall då texten varit föremål för censur eller självcensur återställs i Samlade Verk originalmanuskriptets ursprungliga formuleringar.
    Romanen är här försedd med en utförlig kommentar som bl.a. identifierar verklighetsmodellerna.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Conny Svensson, 1997

»Jag har lärt mig världshistorien utantill!» tillkännagav Strindberg i ett brev nyåret 1903. Studierna ledde till att han tyckte sig finna ett sammanhang i det som tidigare mest liknat en »Röfvarroman».
    Strindbergs nyvaknade intresse för världshistorien resulterade så småningom – efter en historiefilosofisk essä 1903 och »Världshistoriska dramer» (samma år) – i boken Historiska miniatyrer (1905), som i tjugotvå noveller behandlar personer och episoder ur världshistorien från Mose till franska revolutionen. Författarens avsikt var att påvisa en medvetet styrande vilja bakom allt som skett, hur en välvillig gud och strateg låtit människorna tjäna goda syften som de själva inte förstått.
»Hvarje min historiska uppgift är assurerad!» hävdade Strindberg. Samtidigt skulle hans bok erbjuda underhållande fiktionsläsning, och med författarens ord vara »en beau volume» som innehöll »verldshistorien i fickformat».
    Denna utgåva av Historiska miniatyrer är försedd med en kommentar som beskriver novellsamlingens tillkomst och Strindbergs spekulationer kring världshistoriens mål och mening. Utförliga ord- och sakförklaringar identifierar textens många citat och allusioner samt ger upplysningar om berättelsernas historiska bakgrund.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Barbro Ståhle Sjönell, 1984

Taklagsöl och Syndabocken, som är Strindbergs sista längre prosaberättelser, skrevs 1906 och publicerades först som tidskriftsföljetonger. »Strindbergs mest modernistiska verk i den berättande genren» har man kallat Taklagsöl. I novellen ligger en man på sin dödsbädd och rekapitulerar sitt liv i en enda lång monolog. Syndabocken är en småstadsskildring i Balzacs anda med atmosfär och förebilder hämtade från Lund. Båda berättelserna präglas av den religiösa problematik – bland annat frågan om skuld och straff – som sysselsatte författaren efter Inferno-krisen.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Conny Svensson, 1998

»Nu trycker vi Nya Svenska Öden!» meddelade Strindberg i brev till exhustrun Harriet Bosse i mars 1906. Mycket riktigt anknyter den samma år utgivna novellsamlingen Nya Svenska Öden innehållsmässigt till ett av Strindbergs populäraste verk, Svenska Öden och Äventyr från 1880-talet. Inriktningen på den svenska historiens regenter och ledargestalter erinrar dock mer om Strindbergs kungadramer från åren kring sekelskiftet. En föregångare på det världshistoriska området är Historiska Miniatyrer (1905). I den samlingen liksom i Nya Svenska Öden låter Strindberg berättelserna spänna över en väldig tidsrymd. Inledningsnovellen i Nya Svenska Öden, av Martin Lamm karakteriserad som »ett poetiskt glansstycke», utspelas i en mytisk och hednisk forntid. Därefter skildrar författaren händelser och personer från svensk vikingatid, medeltid och stormaktstid fram till Karl XI och Stockholms slottsbrand 1697.
    I de utförliga kommentarerna till denna volym beskrivs novellernas tillkomsthistoria och Strindbergs sätt att behandla sitt källmaterial. Talrika ordförklaringar ger ingående upplysningar också beträffande den historiska bakgrunden.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Rune Helleday, 1995

Svarta Fanor som Strindberg författade 1904 är antagligen den mest uppmärksammade nyckelromanen i den svenska litteraturen. När den utgavs 1907 gav den upphov till en av de skandaler som kantade hans bana. Strindberg tvekade in i det sista om »boken var ett brott och borde inställas» och erkände inför sig själv att det var »en fasans bok». När han författade romanen kände han sig kallad av Den Högste att i renande syfte avslöja »ett ruttet tidevarv med dess usla fanbärare». Strindberg fäller i romanen den moraliska domen över det kulturella livet i Stockholm vid sekelskiftet – de karikatyriska porträtten av Zachris (författaren Gustaf af Geijerstam), Hanna Paj (författarinnan Ellen Key), professor Stenkåhl (litteraturprofessorn Karl Warburg) osv. skall utgöra varnande exempel på gudlösa människor som kommit på avvägar – men som kontrast till dessa tecknar han också en rad själsfina gestalter som tar avstånd från de »Svarta fanorna».
    Utgåvan i Samlade Verk bygger på omfattande primärforskning. Den utförliga kommentaren redogör bl.a. för den personhistoriska bakgrunden till porträtten i Svarta Fanor och för hur Strindberg monterade in essäer som han hade författat tidigare i den egentliga romanen. Ordförklaringarna ger läsarna möjlighet att tränga in i alla element i den djupt personliga, svart-vita romanvärld som Strindberg skapat.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1991

Strindberg skrev fyra av sina s. k. kammarspel – Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen – under första halvåret 1907 och det femte, Svarta handsken, ett och ett halvt år senare. Som titeln anger är det dramer i intimt format. Oväder skildrar en pensionerad herre i ett sommarstilla Stockholm. Men »ålderdomens ro» störs av att stormvindar från hans äktenskapliga förflutna sveper in. I Brända tomten utsätts de nostalgiskt betonade klichéerna »mitt barndomshem» och »vår aktade familj» för en obarmhärtig granskning. Spöksonaten blottar, med en visionär fantasi som har gjort pjäsen till en av Strindbergs mest spelade, förljugenhet och falskhet i det högre borgerskapet. Pelikanen angriper »modershumbugen», en kvinna som prisar sin förträfflighet men i verkligheten bereder familjens undergång. Svarta handsken är en lyrisk julsaga med ett modernt bostadshus och dess invånare i centrum.
    Från att vid urpremiärerna i Stockholm ha mötts av en kraftig negativ kritik har kammarspel som främst Spöksonaten och Pelikanen kommit att bli banbrytande för den expressionistiska riktningen inom världsdramatiken.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Karin Petherick och Göran Stockenström, 2012

August Strindberg förde dagbok från februari 1896 till sommaren 1908. Han började när han flyttat in på hotell Orfila i Paris och slutade efter den definitiva skilsmässan från Harriet Bosse.
    Ockulta Dagboken, som han kom att kalla den, springer ur Strindbergs Infernokris och utgör ett unikt och fascinerande vittnesbörd om hans intellektuella omorientering under mitten av 1890-talet. Anteckningarna växte fram i ett försök att hantera en existentiell kris och utvecklades till en tolkning av vardagsverkligheten i moraliskt religiösa kategorier.
    Dagboken utspelar sig framför allt i Paris, Lund och Stockholm. Den skildrar äktenskapet med Harriet Bosse och starten av Intima Teatern. Under tiden tillkommer en lång rad litterära verk, från romanerna Inferno och Legender över dramerna Till Damaskus, Ett drömspel och Dödsdansen till nyckelromanen Svarta Fanor och genomskådandet av den etablerade vetenskapen i den stort anlagda En blå bok.
    Strindbergs dagbok har aldrig tidigare tryckts i sin helhet; originalhandskriften återges för första gången i färg. I ett separat kommentarband presenteras dagboken i en initierad essä av Göran Stockenström medan dess många gånger svårtolkade innehåll kommenteras i ingående ord- och sakförklaringar av Karin Petherick.

(Baksidestext på kommentarvolymens omslag.) Tillbaka till verklista

Björn Sundberg, 1988

Med de tre skådespel som samlats i denna volym avrundade Strindberg sitt historiedramatiska författarskap. Siste Riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen skrevs i nämnd ordning under sensommaren och hösten 1908, och de lades på bokhandelsdiskarna året därpå. I Siste Riddaren och dess fortsättningsdrama Riksföreståndaren gestaltas svenskarnas »befrielsekrig» mot danskarna under Sten Sture d.y. och Gustav Vasa. I Bjälbo-Jarlen ges ett porträtt av en annan »riksbyggare», Birger Jarl.
    Dramerna tillhör den del av Strindbergs författarskap som eftervärlden förvisat till skuggorna, men av samtiden fick de ett på det hela taget gynnsamt mottagande – inte minst skådespelens nationalistiska tendens slog an på dåtidens teaterpublik och recensenter. Det gäller särskilt Siste riddaren som uruppfördes på Dramaten på Strindbergs 60-årsdag. Med värme hyllade premiärpubliken den pjäs som Strindberg själv kallade »mitt kanske vackraste stycke».

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1992

Abu Casems tofflor (1908) är ett litet sagospel på vers, som Strindberg skrev med tanke på sin sexåriga dotter Anne-Marie. Handlingen utspelas i forntidens legendariska Bagdad. En fransk saga och ett par Tusen-och-en-natt-sagor, den ena om en snål parfymhandlare och hans gamla tofflor, den andra om den försigkomne gatpojken Soliman, bidrar till intrigen.
    Stora landsvägen (1909) är Strindbergs sista skådespel och ett av hans märkligaste. Här finns hög poesi och banala skämt, fräcka personangrepp och gripande självrannsakan. I Jägarns gestalt vandrar Strindberg på sitt livs stora landsväg och möter vid dramats sju stationer både det lilla barn som han älskar, en japan vars själsstorhet han beundrar och folk som han avskyr. I all sin komplikation ger pjäsen en bild av den Strindberg som just hade passerat sin sextioårsdag och reagerat både inför fånget av rosor och törnena i buketterna. Icke utan skäl lät Strindberg i sitt förord till fjärde delen av Tjänstekvinnans son inrangera pjäsen bland sina självbiografiska verk.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1996

Hösten 1903 gav sig Strindberg i kast med en gigantisk plan som han länge haft i tankarna: att dramatisera världshistorien. Efter ett skådespel om Luther skrev han i rask följd tre världshistoriska pjäser som finns i denna volym – Genom Öknar till Arvland, ett bibeldrama om Moses, uttåget ur Egypten och vandringen mot Kanaan, Hellas, en serie snabba skisser om Sokrates, Alkibiades och kretsen kring dem i Athen på 400-talet f.Kr., samt Lammet och Vilddjuret, en serie ännu snabbare skisser om Kristi levnad och de tre »vilddjuren» i Rom, kejsarna Caligula, Claudius och Nero.
    I volymen ryms också fyra dramatiska fragment från 00-talet, den märkliga, nästan fullbordade Holländarn, inspirerad av Strindbergs tredje äktenskap, Toten-Insel, en vision av den första stationen efter döden, Starkodder Skald, ett försök att dikta in det egna skaldeödet i fornnordisk ram och Homunculus, inledningen till en skälmhistoria om en påhittig journalist.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Per Stam, 1999

I denna del av Samlade Verk utges de fem broschyrer om teater som Strindberg publicerade när han var engagerad i Intima Teatern i Stockholm, som drevs av August Falck 1907–10: Memorandum Till Medlemmarne av Intima Teatern från Regissören (1908), Hamlet. Ett Minnesblad på årsdagen den 26 november etc. (1908), Julius Caesar. Shakespeares Historiska Drama. Jämte några anmärkningar om Kritik och Skådespelarens Konst samt Ett Tillägg om Teater-Krisen och Teater-Trasslet etc. (1908), Shakespeares Macbeth, Othello, Romeo och Julia, Stormen, Kung Lear, Henrik VIII, En Midsommarnattsdröm (1909), samt Öppna Brev till Intima Teatern (1909).
    För första gången samlas broschyrerna under den titel Strindberg själv föreslog, Teater och Intima Teatern. I Teater och Intima Teatern presenterar Strindberg sin syn på skådespelarkonsten, kommenterar verksamheten vid Intima Teatern, närläser Shakespeare och ger tillbakablickar på sitt dramatiska författarskap. I volymen publiceras också en rad skrivelser från Strindberg till Intiman och dess skådespelare, samt hans polemiska artiklar riktade bl.a. mot teaterkungen Albert Ranft och August Falck.
    I den rikt illustrerade volymen ingår en grundlig redogörelse för Intima Teaterns historia och för de enskilda texternas tillkomst och mottagande; volymen avslutas med utförliga ordförklaringar.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1997

En blå bok I, författad 1906–07, är en av Strindbergs allra egendomligaste böcker, här genomanalyserad på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. Den är tänkt som ett slags »vitbok», en undersökning överlämnad »till Vederbörande» om ett kontroversiellt ämne. Detta ämne är ett Sverige på väg att bli avkristnat. I Darwins efterföljd har, menar Strindberg, en apa försedd med mikroskopisk ohyra (= de nyupptäckta bakterierna som Strindberg trodde var bluff) fått ersätta Herren Gud, den väldige Skaparen, som överallt i naturen har satt sin konstnärssignatur. I form av korta, självbiografiskt accentuerade essäer levererar Strindberg 380 betraktelser till daglig uppbyggelse. Men det är inte bara eller främst fromma funderingar. Det vimlar av personangrepp, mot Ibsen, Levertin, August Bondeson, Gustaf af Geijerstam, en nyss avliden svåger och många andra, ibland formade till fantasifulla, festliga satirer.
    Strindberg går också till generalangrepp mot samtida astronomer, kemister, botaniker och andra naturvetare, som han menar har blivit förblindade sedan de övergav Gud i sitt vetenskapande. Inspirerad av Kabbala och Emanuel Swedenborg, men också för att slippa åtal, sveper Strindberg sina angrepp i hemlighetsfullhet. »Syntesen av mitt liv» kallade han boken.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 1999

Stimulerad av att En blå bok I kommit ut i inte mindre än tre upplagor och gett god förtjänst författade Strindberg från december 1907 till slutet av april 1908 en fortsättning som han kallade En ny blå bok. Den omfattar 163 essäer av växlande längd. Arbetsglädjen var påtaglig. Han kunde skriva om vad som för tillfället intresserade honom, kilskrift, norrsken, flyttfåglar, Shakespeare, obehagliga bekantskaper och Ellen Keys förslag till äktenskapslag, skriva kort och snärtigt, utan tidskrävande förplanering, samt få detta tryckt omgående och utan krångel av en ung, vördnadsfull och beundrande förläggare. Dessutom fick han fortsätta sitt fälttåg mot de odugliga vetenskapsmän som tycktes ha glömt bort att det finns en Gud och ladda ur sig sin vrede mot ett antal personer, som irriterat honom, däribland mycket närstående. Slutligen fick han anledning att i ett antal uppsatser, som han kallade Kärlekens bok, teckna känslor och tankar, som hade sin bakgrund i att Harriet Bosse, hans frånskilda tredje hustru, den 4 april 1908 förlovade sig med skådespelaren Gunnar Wingård.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Gunnar Ollén, 2000

En blå bok III är känsloladdad. Den skrevs i maj–juli 1908, då Strindberg var i kris. Harriet Bosse, hans tredje hustru, gifte sig den 24 maj 1908 med skådespelaren Gunnar Wingård. Även om Strindberg och hon efter skilsmässan 1904 hade fortsatt sitt samliv, hade de träffats allt mer sällan och när så skedde lätt råkat i gräl. Ändå tycks han fortfarande ha upplevt henne som sin älskarinna. Parant och elegant spelade hon fransk komedi på Svenska teatern. Strindberg levde mer tillbakadraget, studerade stjärnhimlen över Ladugårdsgärde och skildrade samlevnadens problematik med dramatisk tillspetsning. Men han gjorde också kritiska porträtt av kända samtida som C.D. af Wirsén, Holger Drachmann, Anna Branting, Axel Danielsson, August Palme och andra. Den religiösa propagandan från En blå bok I är nertonad men kritiken mot olika vetenskaper fortfarande intensiv.
   Den fjärde Blå Boken, En extra blå bok, ett tunt häfte utgivet ett par månader före Strindbergs död i maj 1912, består dels av en efterskörd till hans spekulationer om radium, namnet Jahve etc., dels av kritiska aspekter på matematiken som exakt vetenskap.
   Inget annat verk har som En blå bok I–IV, som här i nationalupplagan för första gången ingående kommenterats, dokumenterat vad Sveriges främste författare tänkte, kände, reagerade mot och intresserade sig för under de sex sista åren av sitt liv.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Björn Meidal, 1988

I denna del av August Strindbergs Samlade Verk utges Tal till Svenska Nationen, Folkstaten och Religiös Renässans (1910) samt Tsarens Kurir eller Sågfilarens Hemligheter (1912).
    Med artikeln »Faraon-dyrkan» i Afton-Tidningen 29/4 1910 inledde August Strindberg sin sista stora kampanj. Den gav upphov till Strindbergsfejden, den mest uppmärksammade pressfejden i svensk litteratur. Strindberg tog i den upprörda tid som följde efter unionsupplösningen 1905 och storstrejken 1909 till orda i estetiska, litterära, religiösa och politiska frågor. Diatriber som i dag blivit klassiska riktades mot framför allt litterära konkurrenter som Verner von Heidenstam och rivaler om offentlighetens gunst som upptäcktsresanden Sven Hedin.
    Strindberg sekunderades av liberal och socialdemokratisk press (John Landquist, Bengt Lidforss, Erik Hedén) och bemöttes av de konservativa tidningarna (Fredrik Böök i Svenska Dagbladet). Hans artiklar som först publicerades i Social-Demokraten och vänsterliberala Afton-Tidningen gavs ut som broschyrer på Socialdemokratiska ungdomsförbundets förlag Fram och nådde en mycket stor läsekrets.
    Strindbergs text kommenteras i utförliga ordförklaringar, vilka gör även den mest infamt dolda polemiken lättare att följa för moderna läsare.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Camilla Kretz och Bo Ralph, 2009

De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig, vid sidan av sitt polemiska författarskap i den så kallade Strindbergsfejden, intensivt åt vittfamnande språkhistoriska studier.
    De etymologiska undersökningar Strindberg bedrev och som han trodde revolutionerade språkvetenskapen - han ansåg sig ha bevisat att hebreiska var ett slags urspråk och att alla språk ägde nära släktskap med varandra - bestod till allra största delen av hugskott, som grundade sig på ytligt likhetstänkande och förhastade slutsatser. Strindbergs språkvetenskapliga skrifter har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare. De äger intresse främst därför att de är resultatet av en jättelik satsning av vår störste författare och därför att hans geniala associationsförmåga inte förnekar sig, när han skenbart suveränt och från ett nästan globalt perspektiv behandlar tiotals olika språk, inklusive svenska, grekiska, kinesiska, tibetanska, sanskrit, swahili och indianspråk.
    Del 69 och 70 i nationalupplagan innehåller de språkvetenskapliga skrifter som Strindberg gav ut 1910-12: i del 69 Bibliska Egennamn, Modersmålets anor och Sveriges Anor; i del 70 Världs-Språkens Rötter, Kina och Japan samt Kinesiska Språkets Härkomst I-II (den senare skriften presenteras i del 70 men återges i den elektroniskt publicerade textkritiska kommentaren till denna).
    Strindbergs språkvetenskapliga skrifter utges i del 69 och 70 med hjälp av några av landets främsta specialister på olika språk. Ett appendix i del 69 ger inblickar både i Strindbergs språkhistoriska tänkande och i de textkritiska problem som utgivarna har brottats med i de båda volymerna.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Camilla Kretz och Bo Ralph, 2009

De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig, vid sidan av sitt polemiska författarskap i den så kallade Strindbergsfejden, intensivt åt vittfamnande språkhistoriska studier.
    De etymologiska undersökningar Strindberg bedrev och som han trodde revolutionerade språkvetenskapen - han ansåg sig ha bevisat att hebreiska var ett slags urspråk och att alla språk ägde nära släktskap med varandra - bestod till allra största delen av hugskott, som grundade sig på ytligt likhetstänkande och förhastade slutsatser. Strindbergs språkvetenskapliga skrifter har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare. De äger intresse främst därför att de är resultatet av en jättelik satsning av vår störste författare och därför att hans geniala associationsförmåga inte förnekar sig, när han skenbart suveränt och från ett nästan globalt perspektiv behandlar tiotals olika språk, inklusive svenska, grekiska, kinesiska, tibetanska, sanskrit, swahili och indianspråk.
    Del 69 och 70 i nationalupplagan innehåller de språkvetenskapliga skrifter som Strindberg gav ut 1910-12: i del 69 Bibliska Egennamn, Modersmålets anor och Sveriges Anor; i del 70 Världs-Språkens Rötter, Kina och Japan samt Kinesiska Språkets Härkomst I-II (den senare skriften presenteras i del 70 men återges i den elektroniskt publicerade textkritiska kommentaren till denna).
    Strindbergs språkvetenskapliga skrifter utges i del 69 och 70 med hjälp av några av landets främsta specialister på olika språk. Ett appendix i del 69 ger inblickar både i Strindbergs språkhistoriska tänkande och i de textkritiska problem som utgivarna har brottats med i de båda volymerna.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

Conny Svensson, 2005

Denna del av nationalupplagan innehåller drygt 50 prosatexter som publicerades 1900–1912 i tidningar, tidskrifter och antologier. Några av texterna omtrycks för första gången. Dessutom ingår ett mindre antal tidigare otryckta texter och några enkätsvar i olika ämnen.
    Texterna är av varierande slag. I artikelserien Världshistoriens Mystik försöker Strindberg i en faktaspäckad och suggestiv framställning spåra en styrande gudsvilja i historien. I andra artiklar ger han personliga porträtt av beundrade författarkolleger som Schiller, H.C. Andersen, Leo Tolstoj, Georg Brandes och Axel Wallengren (Falstaff, fakir). Sitt eget författarskap kommenterar han utförligt i August Strindberg om sig själv. I ett antal ofta fränt polemiska debattinlägg tar han ställning i aktuella ämnen som Svenska akademien och nobelpriset, den svensk-norska unionen samt skol- och utbildningsfrågor. I volymen ingår också det märkliga »romanfragmentet» Armageddon, där Strindberg gestaltar en konkret paradisvision under inspiration av Swedenborgs metafysik.
    Volymen innehåller en omfattande kommentar, som utreder texternas tillkomsthistoria och sätter in dem i deras biografiska och tidshistoriska sammanhang. De många allusionerna i texterna avslöjas och de många citaten i dem identifieras i ordförklaringarna. Kommentaren är dessutom försedd med en mängd illustrationer.

(Baksidestext på volymens omslag.) Tillbaka till verklista

August Strindbergs Samlade Verk. Register (SV 72)